Ni vet när någon klagar över sin trasiga bil och bilmechanikern genast börjar fundera på vad problemet är trots att han inte ens är på jobbet. Eller när floristen kommer på middag hos några vänner och det första hen tittar på är vilka blommor vännerna har. Eller när svenskaläraren stör sig på särskrivningar på sociala medier. Det är att vara lite arbetsskadad.
Och det är jag absolut som fotograf. Igår var jag på mitt 20 bröllop i år. Några vänner till mig gifte sig på en fantastisk gård i Strängnäs med en hejdundrande fest. Jag skulle fotograferat vigsel och porträtt men sedan lägga undan kameran och vara gäst. Tror ni att det gick? När det är så mycket fint runt omkring kan jag bara inte hålla händerna från kameran!
Det började egentligen redan på morgonen. Jag och brudtärnan åkte tillsammans till brudens mamma för att göra oss i ordning inför dagen. Hela tiden fick min D750 ligga nära till hands medan jag fixade smink och hår för att kunna fånga brudens förberedelser, tärnorna, alla systrarna och de andra som kom och gick. Jag kunde liksom inte hålla mig!
Så åkte vi till kyrkan. Jag fotograferade i princip hela vigseln, och blödig som jag är höll jag på att börja gråta flera gånger. Men kameran är lite som ett skydd, som min egen bubbla där ingenting riktigt kan nå mig men samtidigt ser jag allt. Direkt när jag släppte ner kameran och kramade brudparet innan de skulle gå ut till väntande familj och vänner började tårarna rinna hejdlöst.
Det tog en timme att åka från vigseln till festlokalen och platsen där vi skulle fotografera porträtt. Jag fick smita upp med serveringspersonalen och ta duktningsbilder i en helt underbart dekorerad lokal. Rosemarin och rep låg bundna runt inbjudningarna (och doftade man på dem tillsammans fick man en sensationell blandning av tjära och kryddor i näsan. Wow!)
När vi fotograferat porträtten i en närliggande fårhage var tanken att jag definitivt skulle sluta fotografera. Men gästerna hade satt sig till bords i skenet av lyktor med levande ljus, en fantastisk buffe togs fram och talen drog igång. Kunde jag stoppa ner kameran i väskan? Svar nej! Min kamera fick ligga som en extra potatis bredvid min tallrik under hela middagen. Jag upplevde alla tal genom den, applåder, skratt och mina vänner.
Middagen drog ut på tiden, men vid 12-snåret kom dansen igång. Nästan alla på plats inklusive jag själv dansar bugg, så det var dansbandsmusik och svenska klassiker varierat med spotifys topplista som en DJ skickligt lät flyta över i varandra. ”Nu ska du väl ändå lägga undan kameran och slappna av?” Frågade min kompis. Hände det? Knappast. Jag dansade runt med kameran i omgångar och tog kort på alla glada och dansande gäster. Rummet dunkade av musik och jag fick lätt kramp i armarna av att hålla upp kameran medan jag dansade samtidigt.
Jag älskar verkligen mitt jobb, jag ÄLSKAR det. Och jag kan inte hålla fingrarna ifrån avtryckarknappen även om man ibland borde. Nackdelen är att man blir bara 80% delaktig. Någonstans är det också en roll, där jag är en viss person med en viss uppgift. Istället för att bara vara en glad gäst som skrattar tillsammans med vänner. Men hur kan man låta bli när det är så förbannat kul att fotografera?
Bilderna är från Jocke och Cillans testfotografering i september förra året.
